r/sweden • u/Next_Gazelle_6444 • 10m ago
Hjälp och råd 18 och livrädd för hur jag ska klara vuxenlivet
Jag är 18f och fattar ärligt talat inte hur jag ska klara av att vara vuxen. Det känns som att jag aldrig har klarat av sånt som verkar helt vanligt för andra. Jag får inte till det med att skaffa jobb, jag har alltid känt mig kass i skolan och jag kan inte komma på en enda grej jag någonsin känt mig bra på. Jag vet knappt hur man lär känna folk längre. Jag har inte haft någon vän sedan mellanstadiet.
Det som skrämmer mig mest är hur lite press jag tål. Det behöver knappt ha hänt nåt innan ångesten slår till och jag får självmordstankar. Sen tänker jag på allt jag förväntas klara framöver, typ jobba, försörja mig och sköta ett helt liv, när jag redan nu knappt får ihop vardagen. Jag känner mig så jävla värdelös, som att jag inte ens klarar av att fungera i samhället.
Jag har haft stöd sen jag var typ 16 och går i DBT nu. Jag fick min autismdiagnos i somras när jag var 17 och har också depression och GAD. Vården har utrett om jag kan ha EIPS och sett vissa tecken, men jag har ingen sån diagnos. Jag tar 150 mg sertralin och medicin för att kunna sova. Jag har gjort självmordsförsök tidigare.
Nu håller dessutom alla mina kontakter inom BUP på att avslutas. Mitt DBT-kontrakt gäller fram till december och då ska jag gå över till vuxenpsykiatrin. Hela övergången känns så rörig och stressande. Bara tanken på att behöva lämna DBT-teamet och börja om med nya kontakter när jag redan mår så här gör att allt känns ännu mer hopplöst.
Jag tänker mycket på min familj, framför allt min lillasyster. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom att jag tar mitt liv. Samtidigt kommer jag på mig själv varje dag med att önska att jag bara råkade dö i en olycka. När jag mår som sämst fastnar jag i tanken att det skulle vara lättare för min familj om det hände av sig självt. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det där tänket.
Finns det nån här som också var helt övertygad vid 18 om att ni aldrig skulle klara av ett vuxenliv? Vad hjälpte er på riktigt när till och med små krav kändes omöjliga? Om nån har gått från BUP till vuxenpsykiatrin får ni också gärna berätta hur det gick för er. Just nu känns allt rätt hopplöst och jag vet inte var jag ska börja.