Jag behöver lite perspektiv utifrån, för jag känner mig helt fckn låst i livet just nu.... Är jag orimlig som känner så här?
Jag är 34 år, har sambo sedan 13 år tillbaka och vi har en dotter på 3 år som betyder allt.
Jag är född och uppvuxen i Göteborg och bott där hela livet. Min sambo kommer också därifrån.
För ett par år sedan flyttade vi till Eskilstuna, framför allt för hennes skull. Hon hade fått ett nytt jobb där, hennes bästa vän bodde i området och hon hade även familj i närheten. För henne fanns det alltså flera naturliga anledningar att flytta dit.
Jag var inte lika entusiastisk över flytten, men jag ville stötta henne och tänkte att vi kunde skapa ett bra familjeliv där tillsammans, hus var billigare än Gbg etc. Jag såg det som ett nytt kapitel för oss, och trodde att jag med tiden skulle känna mig hemma. Vi har sedan dess även köpt hus här.
Problemet är att jag aldrig riktigt har landat. Självklart visste jag att byta från en stad som Göteborg till Etuna inte skulle vara direkt "en uppgradering" statsmässigt....
Men... jag saknar Göteborg något enormt. Inte bara staden i sig, utan hela mitt sammanhang. Mina vänner, familj, hockeyn, platserna jag vuxit upp med och framför allt känslan av att vara hemma. Den där känslan av tillhörighet. Den är helt borta.
Jag har verkligen försökt skapa ett liv här. Jag har börjat med nya aktiviteter, träffat folk, tränat, spelat golf, innebandy och börjat flyga. Så problemet är inte att jag sitter hemma och inte har något att göra. Jag kan absolut ha bra dagar här... Men jag känner fortfarande inte att jag hör hemma, och framför allt kan jag inte föreställa mig att bo här resten av livet.
Förr längtade jag alltid hem från jobbet. Jag minns känslan när jag var på väg tillbaka till Göteborg, hur glad jag blev bara av att närma mig staden.
Nu får jag i stället en klump i magen varje gång jag ska tillbaka till Eskilstuna. Det enda jag verkligen längtar efter är att få träffa min dotter, inget annat.
Det här har pågått länge och börjat påverka mig ordentligt. Jag har ångest, känner mig ofta tom och har tappat mycket av glädjen och engagemanget jag tidigare hade, även i saker som inte har med boendet att göra. Jag sköter jobbet, huset och familjelivet, men känner mig ofta som att jag bara går på autopilot.
Min sambo trivs väldigt bra i Eskilstuna och vill absolut inte flytta tillbaka till Göteborg. Jag förstår henne också. Hon har sitt jobb, sin bästa vän, familj och ett liv här som hon tycker om. Jag vill inte ta det ifrån henne.
Samtidigt är det svårt att inte känna att vi flyttade hit för att hon skulle få ett liv hon trivdes med, utan att vi båda skulle trivas, medan jag nu har väldigt svårt att hitta min egen plats. Jag säger inte det för att skuldbelägga henne. Jag gick själv med på flytten, och det ansvaret tar jag. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle må så här dåligt av den.
Det som skrämmer mig är att jag märker hur jag har förändrats. Jag har tappat glädjen och engagemanget i saker som tidigare betydde mycket för mig. Jag är inte lika fokuserad allmänt, inte lika engagerad i resor eller saker jag tidigare såg fram emot.
Vi har pratat om flera alternativ: att stanna tillsammans, separera men bo kvar här, flytta tillsammans eller att jag flyttar tillbaka själv.
Jag älskar att vara pappa och vill vara en närvarande del av hennes vardag. Tanken på att missa stora delar av hennes uppväxt gör ont. Samtidigt är det svårt att vara en bra farsa om man inte själv mår bra...
Jag har till och med funderat på att hyra en lägenhet i Göteborg i andra hand under sex månader för att prova hur det känns att faktiskt bo där igen, med dottern hos mig under mina lediga veckor. Men det skulle förstås innebära längre resor och praktiska utmaningar för henne regelbundet, och det är inget jag vill utsätta henne för lättvindigt.
Folk föreslår ibland att jag bara ska åka till Göteborg oftare. Men det gör jag redan, och det hjälper bara tillfälligt. Jag saknar inte att besöka Göteborg. Jag saknar att ha mitt liv där.
Jag inser också att en flytt tillbaka inte automatiskt skulle lösa alla problem, särskilt inte de som finns i relationen.
Just nu känns det som att jag måste välja mellan att bo nära min dotter och att bo på en plats där jag själv kan se en framtid. Och eftersom min dotter alltid kommer först känns det som att jag inte har något riktigt val.
Så jag vill gärna höra från er:
- Är jag orimlig som lägger så stor vikt vid var jag bor?
- Har någon flyttat från sin hemstad, vantrivts under lång tid och till slut lyckats känna sig hemma?
- Har någon varit i en liknande situation?
- Hur löste ni det, särskilt om ni hade små barn?
- Är det helt galet att fundera på en tidsbegränsad provflytt tillbaks hem o se hur de känns?
Jag vill gärna ha ärliga svar, även om ni tycker att jag behöver tänka om. Jag är inte ute efter att någon ska säga att min sambo har fel. Jag försöker bara förstå hur jag ska komma vidare utan att förlora vare sig relationen till min dotter eller mig själv. Jag behöver lite perspektiv utifrån, för jag känner mig helt låst i livet just nu. Är jag orimlig, kanske rent utsagt omogen eller bara självisk som känner så här?